Anorexia Nervosa
Analys av arbetet

HOME

Vad är anorexi?
Orsaker
Symtom
Insjuknande och anorektikern
"Behandling"
Min egen historia (den korta versionen)
Analys av arbetet
Jag idag

Vad är anorexi? Handlar det om att okontrollerat gå ner i vikt? Att ständigt hoppa över måltider och ljuga för andra och sig själv? Nej, för mig handlar det om så mycket mer.

Anorexi är en lösning på ett problem, i mitt fall en lösning på att hantera mobbningen och den dåliga själkänslan jag fick. Anorexi är ett sätt att överleva, ett sätt att ta kontroll över sitt liv egentligen kontroll över vikten, men det är egentligen inte det heller. Anorexi är ett uppror, ett sätt att övervinna osynliggörandet och att svälja vreden som man har inom sig. Anorexi är ett sätt att utrycka känslor, för det är det enda det handlar om i alla fall för mig.

Hos mig handlar det om att övervinna mobbarna, att inte visa att man mår dåligt av det. Att ägna sin tid åt sig själv, istället för dem. Att på något sätt straffa sig själv för att man är den man är och tillåter människor driva, slå och smutskasta en. Anorexi är ett sätt att stå ut. Ibland gör jag det här som ett rop på hjälp.  

När det gäller insjuknandet och anorektikern i min rapport så verkar det som att allt handlar om att gå ner i vikt, att undvika mat och att ha kontroll över det. Allt verkar handla om att banta och det är den enda orsaken till sjukdomen.

Där är jag väldigt kritisk, när det för min del mestadels handlar om själva mobbningen. Min psykolog är förvånad över att jag fortfarande är vid liv. För mig har ätstörningarna kommit p.g.a. mobbningen, psykisk stress, dålig självkänsla och depression. Allt är relaterat till mobbningen. Jag blir nästan förbannad när det finns så mycket ovetande, fast jag vet att ingen kan förstå om man inte ha varit i situationen själv. Då vet man att det är känslorna som styr, att allt handlar om känslor.

Självklart handlar det också om mat. Man har valt att lösa problemen genom matvägran. Även om det inte är huvudsaken, blir man fast. Fast i att gå ner i vikt, fast i att inte äta. Tillslut är det en underbar känsla att vara hungrig. Man får ett slags självförtroende och tror att man mår bra. Jag kommer må ännu bättre om jag fortsätter, jag klarar det här, jag är inte dålig, jag har kontroll! Man fastnar omedvetet och inser inte vad man gör med sig själv. Inser inte att kroppen tar mer stryk än någonsin.

Jag tror inte att medierna är en stor bidragande faktor till anorexi. Några blir säkert inspirerade av de trådsmala modellerna, men i längden räcker det inte. Jag tror att faktorerna är hur man mår psykiskt. Som i alla sjukdomar är allt olika från person till person och så finns det undantag. 

Vidare har dock de psykiska symtomen i rapporten stämt in på mig helt och hållet. Tillslut fick jag faktiskt en bristande kroppsuppfattning. Jag tyckte att jag såg likadan ut som jag alltid har gjort, vältränad med mycket muskler, men ack så fel jag hade. Min kompis fick mig att inse att jag var sjuk. Hon visade foton på mig, hur jag såg ut för några år sedan och nu. Den vältränade kroppen hade försvunnit och kvar fanns ja, vad ska man säga? Ingenting som jag ville ha i alla fall.

Det spelar ingen roll om andra säger att man har gått ner i vikt, att man är så smal. Man tror inte på dem för själv ser man en helt annan bild. Det går bara att se skillnaden när man själv kommer på vad man håller på med, när man inser att man faktiskt är sjuk. Fast man vill så klart inte erkänna det ändå.

Tvångs- och ångestsymtomen är värst. Jag hade ett tvång att titta mig i spegeln efter varje plagg jag tog på mig på morgonen, att inte röra besticken med tänderna (det har jag fortfarande) och att göra en viss mängd av träning varje dag, oavsett vad. Ångesten kom efter varje måltid jag hade och de var väldigt få. En känsla av att inte duga till, en känsla av panik, av att man gjort fel. Man kan jämföra det med ett samvetsval.

När det gäller de kroppsliga symtomen, har jag inte kommit så långt eftersom jag ändå inte blivit alltför smal. Menstruationen upphörde ett tag. Jag hade/har lågt blodtryck och känner mig mestadels frusen. Lite lanugohår har jag också kvar här och där.

2000-02 gick jag regelbundet på sjukhuset för blodprover. Jag var i ett stadie av anemi och fick äta järntabletter. Resultaten blev inte bättre eftersom jag inte åt och mina värden såg förfärliga ut! Sedan fick jag även brustabletter för att rena matstrupen efter alla kräkningar. Dessutom vet jag inte om jag har fått min magkatarr p.g.a. ätstörnigarna eller om det är den psykiska stressen i skolan, från omgivningen eller mig själv.  

Att kommentera behandling för anorexi är för mig svårt. Jag kan ju bara utgå ifrån mig själv. Jag tycker inte att man ska påpeka att man har gått ner mycket, för ibland finns det gånger då man har gått upp och har man inte insett att man är sjuk så blir man bara kränkt. Jag har varit med om det och då känner man bara en ilska. Den personen måste vara falsk, jag har ju faktiskt gått upp!

Man kan säga att man ser att personen i fråga mår dåligt och att man gärna ställer upp och lyssnar om hon vill prata. Att ge utrymme och frihet att prata är viktigt. Skippa alla komplikationer och liknande, ingen predikan! Det enda som hjälper är att man tar sig tid och lyssnar, att ge förtroende och tillit.

För min del har jag alltid haft en och samma vän som jag har pratat med. Det lättar på trycket som man har inom sig och man känner att man är någon, att man är älskad och omtyckt. Det handlar bara om det. Jag hade kanske tur som vände mig till rätt människa eller det var väl snarare hon som tog upp det. Måste säga att hon är stark! Hade kanske tur som blev upptäckt i tid. Vem vet hur det hade gått om jag blivit instäng i den världen?

Vidare rekommenderar jag att ta kontakt med en psykolog. De har mycket kloka ord att säga och får en att tänka på ett annorlunda sätt.  

Den självbiografiska litterära boken Evelyn Spöke av Maria Hede, påverkade mig starkt när jag läste den. Jag kände igen mig i så många tankebanor och vanor. Jag ska citera; 

"Varför kommer alltid dom satans bakslagen? Varför  kommer dom så tätt? Man hinner ju aldrig leva särskilt länge innan dom kommer. Alltid kommer dom. Tätt inpå varandra, i intervaller, rytmiskt, kanske inte rytmiskt rent tid/taktmässigt, ändå rytmiskt händelsemässigt sett.

Ett litet vidrigt kräk, en råtta som känner känslan komma krypande under engelska timmen. Känslan som tar tag och drar en med, en känsla man måste ge sig åt, ingen idé att kämpa emot. En känsla man trodde försvunnit, men som legat kvar hela tiden, slumrande.

Jag trodde ju att det var okej, att jag var fri, att det var bra. Jag var så jävla naiv att jag trodde att allt skulle vara grejat nu, lilla Evelyn hade mått taskigt ett tag, svimmat"1 

Så här har jag känt många gånger. Man har haft en dag då man inte känt hungerkänslor, panik- eller ångestkänslor och tror att man mår bra, men så kommer dessa bakslag. Tillbaka på ruta ett, en förtvivlande känsla, som känns värre än någon annan gång. Dalarna blir bara djupare gång för gång och varar längre. Man känner en hopplöshetskänsla.

Den där svimningskänslan är besvärlig och jag har svimmat många gånger i skolan. Den där snurrande känslan i huvudet, precis som om man vore berusad, gör en illamående. Sedan kommer en tryckande känsla som drar en ner mot golvet, men man får inte. Det är alldeles för mycket folk i närheten. Kroppen skakar, frossa. Fort spring in på toaletten! Lägg dig på golvet, upp med fötterna på stolen! Svart.  

Till sist tror jag att anorexi blir allt vanligare, även bland yngre. Medierna visar en onormal idealbild av hur man bör vara och ska se ut. Barnen tar efter de äldre och tror att det är normalt. Jag menar, man har ju inte ens tid att vara barn längre! Man ska sminka sig, vara smal och vara duktig i skolan redan som tioåring! Det finns inte tid för lek som förr.

Jag såg en dokumentär på TV4, Barn som bantar. Till och med en sexåring tyckte att hon var tjock och behövde banta. Hallå!! Vart tar världen vägen? De här barnen åt för övrigt bara nyttig mat, om de åt något alls, motionerade överdrivet och pratade om olika sätt att gå ner i vikt med kompisarna.

Det är ju skrämmande vad världen förändras! Hur långt ska det få gå? Tills det blir 15-års gräns på öl, större dödsantal på anorexi eller när elvaåringar kommer med magsår? Då vill inte jag vara kvar här och vara en bidragande faktor! Jag vägrar låta mina barn bli vuxna för tidigt och låta dem drabbas av samma helvete som jag! Ingen förtjänar det, inte ens de som gjort att det blev så här!


1 s.54 M. Hede, Evelyn Spöke (1987), Stockholm