Anorexia Nervosa
Min egen historia (den korta versionen)

HOME

Vad är anorexi?
Orsaker
Symtom
Insjuknande och anorektikern
"Behandling"
Min egen historia (den korta versionen)
Analys av arbetet
Jag idag

Jag kommer fortfarande ihåg första skoldagen. Det var en varm augustidag 1991, jag var 7 år gammal. Eftersom jag alltid varit en social och framåt tjej, satte jag mig längst fram i klassrummet och pratade högt och tydligt när fröken ropade upp oss. Mina föräldrar jobbade båda den dagen så jag hade kommit dit själv, medan resterande av klassen hade antingen en mamma eller pappa med sig.

Jag fortsatte vara mig själv i några veckor, var jätteglad för att ha börjat skolan. Några gånger hade jag märkt hur speciellt en tjej försökt hacka på mig, men jag brydde mig inte. Allt efter tiden gick blev den här tjejen mer och mer stöddig. Hon klagade på mina kläder, mitt utseende, min handstil, mitt sätt att vara, mina intressen, ja allt man kan tänka sig.

Jag umgicks inte speciellt mycket med tjejerna i min klass det första året. På rasterna spelade jag fotboll med killarna, arbetade tillsammans med killarna, man kan nästan säga att jag gjorde allt med killarna. Har väl alltid varit lite av en pojkflicka och har trivts med det. Kanske blev den här tjejen avundsjuk när hon inte fick lika stort utrymme som jag hos dem. Kanske var det så att hon hade vela vara som jag??

Hemifrån märktes ingenting och jag var inte stolt nog att berätta något för mina föräldrar. Jag skämdes för att jag inte skulle leva upp till deras förväntningar. Jag skämdes för att jag var den jag var, men trots det fortsatte jag att vara glad och i andra klass fick jag en bästis. Jag trodde då att allt skulle bli bättre och roligare, men ack vad fel jag hade!

I skolan umgicks vi inte direkt mycket, utan jag höll fortfarande mest ihop med killarna. På fritiden däremot umgicks vi varje dag och började träna friidrott tillsammans, men det var inte heller så jättekul. Den här tjejen var smartare än alla andra jämnåriga och visste allt och hade alltid rätt. Tävlingar och träningar gick bra, bara hon vann över mig. En tjej som jag visste ju ingenting och hittade bara på saker och för att kolla upp det frågade hon sina föräldrar om allt. Sedan skrattade de åt mig allihop. Det hände fler än en gång kan jag säga och alltid hade jag fel. Men hur kan det komma sig att hela hennes familj alltid visste och kunde allt? Hur som helst stod jag alltid där och tog emot allt och fortsatte att umgås med henne i många många år till.

Till slut slutade jag även att umgås med killarna. Den här tjejen som uppenbarligen var avundsjuk på mig, fick äntligen alla att se på mig på samma sätt som henne. Det var också nu hon började hoppa på mig, sparka och slå på mig. Detta var i tredje klass. Kommer så väl ihåg en eftermiddag när hon hoppade på mig och vi låg och brottades på stengolvet, samtidigt som några av killarna tittade på och hejade. Det slutade med att hon slog huvudet i stengolvet och började gråta. Jag sprang hem allt vad jag kunde och kastade mig på hallgolvet och bara grät. Den smärtan jag kände då trodde jag aldrig skulle kunna bli värre.

Den eftermiddagen fick mina föräldrar reda på hur det verkligen var i skolan. Kommer fortfarande ihåg pappas tårfyllda ögon. Det smärtar fortfarande i hjärtat när jag tänker på det. Kände mig som den minsta varelsen på jorden när jag pratade med dem. Till min förvåning blev jag omfamnad och fick den tröst och stöd jag behövde. Kommer till och med ihåg att mamma sa att jag FICK slå tillbaka! Så här i efterhand vet jag att pappa varit med om samma sak i 9 år, inte konstigt kanske att han hade tårar i ögonen.  Mina föräldrar gjorde allt som stod i deras makt för att ordna upp det här. Det hjälpte inte ens med att prata med lärarna, föräldrarna och klasskompisarna.

När vi sedan fick byta lärare i fjärde klass, den bästa jag haft tror jag, så höll hon koll på mig. Hon gjorde allt för att det inte skulle finnas tillfälle till ord, sparkar och slag. Jag är henne evigt tacksam för det, vem vet vad som hade kunnat hända? Men trots allt kunde hon ju inte finnas vid min sida hela tiden, tyvärr. Ja, ni kan ju räkna ut resten

Har ännu ett minne av ett anfall hon gjorde. Jag gick ensam i korridoren mot klassrummet, hon kom springandes bakom mig och sparkade mig i ryggen, sedan i magen och sparkade mot mig igen. Jag tog snabbt tag i hennes ben och rörde mig åt sidan. Det var egentligen hennes eget fel att hon fick den där sprickan i armbågen när hon föll ner på stengolvet. Hon hade yllesockar på sig och halkade! * Skrattar * Jag gick genast till läraren och berättade vad som hänt och hon bara tittade på mig och nickade. Hade nog stort stöd från henne

Så började jag högstadiet. Min klass slogs ihop med parallellklassen och vi blev plötsligt mycket fler. De första veckorna var till min förvåning väldigt lugna. Kan bero på att den här tjejen hade fullt upp med att fjäska in sig hos alla nya. Samtidigt fick jag kontakt med tre nya tjejer som jag och min bästis började umgås med.

Alla slag och sparkar upphörde, men dock inte allt skitsnack. Min bästis blev nu det största objektet att hoppa på, men mig hade de tyvärr inte glömt. Hon var ju som sagt smart och fick höga betyg, vilket de var avundsjuka på. Pluggis fick även vi fyra som umgicks med henne kallas. Jag kan nästan inte förlåta mig själv för att de också  blev utsatta för allt det, men jag kan inte ångra att jag började umgås med dem. Det var en underbar tid, som jag saknar så mycket! Det var speciellt en tjej som drog riktigt jämnt med mig. Henne kommer jag alltid att älska!

Hur som helst, trots att sparkarna och slagen upphörde, blev orden de använde bara värre och värre. De sårade mer än allt annat och till slut stod jag inte ut mer. En dag efter skolan bestämde jag mig för att ta mitt liv, jag hade planerat allt in i minsta detalj. På något sätt blev det inte som jag hade planerat. Istället så började jag straffa mig själv. Detta var i slutet på sjunde klass, jag var 14 år.

I åttonde klass började jag dra ner på maten. Vet inte hur jag ska förklara eller säga för att ni ska förstå. Vet kanske inte själv heller varför det blev som det blev. På något sätt ville jag visa folk att jag mådde dåligt, men samtidigt ville jag inte att folk skulle se. Jag hade lovat mig själv att aldrig låta någon se att jag blev sårad. Det är något som inte går att förklara exakt. (Här ska jag väl tillägga att det var så mina ätstörningar började på grund av traumatiska upplevelser - mobbingen. Med den fick jag även dålig självkänsla och depression. Kände att jag behövde en sorts kontroll över någonting, någonting som ingen annan kunde kontrollera.)

Så länge jag åt lunch i skolan var det ingen som brydde sig, men när jag hoppade över flera dagar fick jag reaktioner, bland annat från min handikappade klasskompis assistent. Tror att mina kompisar också sa något, men det slutade väl med att jag inte var hungrig eller något. Det tog inte länge innan jag levde mig in i den rollen, innan jag satt fast. Kopplade bort allt annat så gott jag kunde, levde i min egen lilla värld.

I början av svälten presterade jag bättre både inom skolan och idrotten. Jag tränade sex dagar i veckan plus gympan i skolan. Så småningom blev jag både fysiskt och psykiskt trött av ingenting, hade svårt att sova och blev lätt irriterad. Det var inget jag märkte då, men nu i efterhand kan jag se mig själv helt förstörd.

Sommaren 2000, innan jag skulle börja första året, gick min kontroll över maten överstyrd. Jag började kräkas efter varenda måltid. Den sommaren var jag som mest aktiv inom idrotten och vi reste som gott som varje helg. Mina kompisar märkte ingenting, de såg ju bara att jag åt. Mina resultat stannade upp och jag kände en stor förtvivlan. Hemma märkte de inte heller någonting. Åt jag lite skyllde jag på att jag åt mycket till lunch och inte orkade mer. Jag hade slutat äta frukost för längesen, men det verkade inte vara alltför farligt i deras ögon eftersom jag åt i skolan och hemma.

När jag väl skulle börja gymnasiet var jag både rädd och lättad. Att komma till en ny klass, där ingen vet något om en, är ett himmelrike. Samtidigt var jag rädd att mitt helvete skulle fortsätta. Det var en mycket större skola, fler elever, fler ord. Början av terminen mådde jag bra, trots att jag svalt mig själv. Tänkte inte så mycket på mina problem, var så van att vardagen gick ut på att undvika mat. Att vardagen gick ut på att ljuga för andra och för sig själv. Allt var lögner för att få slippa mat och kommentarer om hur lite jag äter och hur jag borde äta.

Jag gick omvårdnadsprogrammet och fick snabbt bra kontakt med den nya klassen och trivdes för första gången i skolan igen. Gymnastik hade vi tillsammans med Barn och Fritid, där den här tjejen från min gamla klass gick. Jag var livrädd de första månaderna, men ingenting hände. Istället ville hon alltid vara på samma lag som mig, log mot mig och sa alltid hej till mig även inne på skolan. Jag måste säga att jag blev väldigt förvirrad. Varför hade hon börjat fjäska för mig? Vad hade hon för något på gång? Fortfarande inget som hände Hade hon förändrats? Vågade inte hoppas. Det började pratas om mig på skolan, men det var inte hon, utan en annan tjej från min gamla klass och hennes kompisar.

Kände mig lika liten som vanligt igen. Trodde att det var över nu. Kan ni tänka er att gå igenom rasthallen och märka hur alla tittar på en och viskar eller skrattar eller helt enkelt slutar prata. Det blir en sån där skrämmande tystnad och det enda man hör är musiken på TV:n. Hjärtat bultar av skräck. Kommer någon säga något högt eller rent av skrika ut något?

Mådde alltmer fysiskt dåligt. Kroppen orkade inte med mitt tempo. Träning, läxor, skola, vänner, ja allt som ungdomar gör. Träningen fick jag lägga av med eftersom kroppen inte orkade. Jag har nu haft uppehåll i två år. Höga krav hade jag på mig själv också, allt skulle vara bra. Var inte nöjd med något jag gjorde. Blev lättare sjuk och var tvungen att gå hem tidigare från skolan ofta. Lärarna frågade ofta hur det var med mig utan att få ett ärligt svar. En gång blev jag tvingad till skolsköterskan. Vilken ångest jag hade, hatade verkligen det! Det handlande inte om min vikt, det var så mycket djupare än så! Ingen förstod, det var lönlöst. Skolläkaren kallades in, men hon var likadan. De älskade säkert att leka med den där vågen.


Vid den här tiden fick mina föräldrar även reda på vad jag höll på med. Till slut fick de nog. De fick ingen kontakt med mig längre, jag bara skrek åt dem. Min pappa började gå till en psykolog och började äta anti-depressiva medel. Jag förstod inte då hur mycket de oroade sig för mig, hur mycket de skyllde allt på sig själva, att de mådde minst lika dåligt som jag själv.

Till slut kunde jag inte ignorera mina problem. Började efterhand inse att jag gått för långt. Detta var 2002, i slutet av andra året. Tack vare en vän insåg jag att jag faktiskt var sjuk, även fast det inte syntes på mig direkt. Vissa tyckte att jag blivit jätteliten, men själv tyckte jag att såg ut som vanligt. Jag visste själv att jag aldrig varit tjock och det handlade inte om att jag ville gå ner i vikt. Inte förrän jag satt fast. Fast i en livsstil som drog mig ner under ytan och ner mot botten av mitt liv. Såg ingen glädje i något, såg inget ljus i något. Allt jag såg var bara mig själv och det mönster som jag skapat. Det mönstret som jag så gärna ville bryta, men ändå inte. Trivdes på något sätt där jag var, det var ju mitt liv! Kunde inte låta någon ta hand om mig, kunde inte sjunka så lågt, skulle aldrig påverkas av andra människor igen. Ingen skulle få sätta sig på mig igen, aldrig mer. Ingen skulle få vara överlägsen mer!

I det tillstånd jag är i idag förstår jag att det var rent idiotiskt! Ingen människa kan klara sig själv på egen hand, man måste ha någon vid sin sida som stöttar och handleder en. Man måste våga lita på folk, även om man blivit besviken och sårad. Alla människor är inte likadana, alla sviker inte. Vissa finns kvar oavsett hur man mår eller vem man är, bara man är sig själv. Det är det enda som räknas.

Tredje året började. Livet gick i vågor, trots att jag fortfarande krälade på botten. Vid den här tiden hade jag lärt mig att bära på en mask. Utåt visade jag så gott jag kunde att jag var glad, öppen och mådde bra. Lögn! Egentligen ville jag att någon skulle se, att någon skulle ta hand om mig, visa att de brydde sig. Skulle jag våga lita på någon? Skulle jag kunna lägga mitt liv i någon annans händer? Ville jag ha hjälp eller var det bara som jag trodde?

Hösten gick snabbt, ovanligt snabbt. Pappa fixade en remiss till en psykolog åt mig på Center 1 i Gällivare. Jag hade svårt att acceptera det, men kände att jag var skyldig mina föräldrar det efter allt som jag orsakat. Ville försöka bli bra, ville visa min uppskattning till dem, visa att jag älskar dem.

Träffade psykologen några gånger före jul. Kändes skönt att komma till någon och prata. Han var så klok! Fick mig att inse saker. Jag får vara Annette, jag får visa mina känslor, jag är inte sämre än någon annan. Varje gång jag klev utanför dörrarna till sjukhuset fick jag en kick! Jag kände att jag var någon, men det dröjde inte länge innan jag var på ruta ett igen. Hade svårt att tro på det han sa, att det handlade om mig. Nästan hela mitt liv har jag fått höra hur värdelös jag är. Hur ska man kunna tro på en enda människa, när så många andra säger det motsatta?

2003, jag fyllde 19 år. Hade inte alls mått bra under julen och till sist sprack min ballong. Jag orkade inte längre! På en kort stund hade jag skrivit avskedsbrev till min familj och alla mina vänner. Det var kanske ren tur att en av mina vänner ringde och ville att jag skulle komma, vem vet vad som hade hänt annars? Jag hade inte planerat något, ödet hade helt fått bestämma. 

Idag, är jag nästan en helt annan människa. Jag har insett att jag inte kan vara någon annan än mig själv, att det räcker med att jag gör mitt bästa, att jag inte behöver finnas för alla samtidigt. Har börjat ta åt mig av komplimanger, även om det är svårt, men jag försöker i alla fall. Jag har mognat och jag känner mig faktiskt mycket äldre än mina jämnåriga.

Har kommit till insikt av mig själv, att jag duger som jag är, att jag är som bäst när jag är mig själv. Folk behöver inte tycka om mig, de kan få hata mig, bara det finns någon som älskar mig för just den jag är.

Har helt enkelt sänkt kraven på mig själv, vilket är ett stort framsteg. Jag har blivit mycket starkare, säkert starkare än många andra i min omgivning. Jag bryr mig inte längre om alla rykten som nu går om mig, jag skrattar mest åt det. Att folk kan vara så dumma att de tror på allt som sägs, det är så ironiskt! Jag är mest glad att jag har varit med om allt det här, i 12-års tid, trots att det har varit ett riktigt helvete och att mitt liv har satts på spel. För om ni tänker efter, hade inte allt det här hänt mig, så hade jag inte varit den jag är idag, jag hade inte haft de vänner jag har eller de egenskaper och den kompetens som faktiskt krävs för att överleva. Jag hade varit någon helt annan!

Nu har jag tagit examen och kommit in i vuxen världen. Har jobbat inom Landstinget i sommar och det har varit mitt livs bästa tid. För första gången på länge kunde jag känna mig trygg. Jag kände mig omtyckt och accepterad. Jag fick vara den jag är och ingen misstyckte. Efter sommaren mår jag bättre än nånsin! Har inte många kompisar kvar och jag vet inte varför, men vet ni vad? Jag bryr mig faktiskt inte!! Känns jätteskönt! Jag är nöjd och stolt över de som fortfarande finns kvar hos mig och jag älskar allihopa! Utan er hade jag inte varit den jag är idag.

Jag mår bra nu, just nu. Känns jättebra och jag känner mig som en helt ny människa, men samtidigt är jag rädd att jag ska falla tillbaka igen. Jag har på några få månader bearbetat mig själv, kommit till insikt och kommit en bra bit på vägen till ett normalt liv. Men än finns det mycket att göra, det vet jag och det kan ta mycket lång tid. Jag kommer inte ge upp i första taget, inte nu, aldrig mer, så jag kommer fortsätta träffa min psykolog och ta vara på all hjälp jag kan få. Nu börjar mitt nya liv